love, music, wine and revolution

Allt jag kan tänka på under kvällen är men hjälp vad alla unga män blir snygga i frack! Det är bal i borgen och vi undersöker hur många som får plats under min klänning utan att det syns. Fyra personer under tre meter av omkrets. Vi dansar och jag måste röra mig så himla mycket för att det ens ska synas att jag dansar därunder den. Helt plötsligt är han där. Alldeles för stilig i sin frack med medaljer på. Mörkt snedkammat hår och snäll blick. Helt plötsligt kysser vi varandra och någon tar fram en iPhone och utbrister åh, ni är så fina ni ser ut som tagna ur en saga! Men det är vi ju inte. Det är första gången vi träffas. Vi går bort bakom ridån och enda gången som min klänning inte är i vägen är när jag sitter gränsle över honom. Hand i hand som hämtat ur en femtiotalsfilm går vi hem till honom. Balkläninngen lägger sig som en bakelse på golvet och hans händer stryker över mina vita stayups. Vi somnar inte förrän det har blivit gryning. Jag vaknar upp nästa morgon i hans trånga 90-säng och inser att jag inte har något ombyte med mig. Krångar på mig underkjolen och försöker att inte prassla med klänningen. När jag kommer ut är det en av de första vårdagarna och jag kämmer mig så himla lycklig. Det spelar ingen roll att alla människor vänder sig om och tittar på mig. Jag går en walk of shame genom hela stan i min finaste klänning. Jag skulle snarare kalla det walk of fame.