Jag undrar hur du har det nu? Vem delar du med dig av detta till? Eller håller du allt inom dig? Jag hoppas inte det, jag hoppas verkligen att du vågar släppa in någon. För det är inte lätt. Jag hade inte klarat de här dagarna utan mina nära. Tjugo minuter efter att du hade åkt i onsdags kom Johanna och Julia hit. Johanna sov här, strök mig över håret när jag grät, gjorde frukost och valde kläder åt mig på morgonen när jag inte orkade. På biologiföreläsningen satt jag mellan Helena och Annika som kramade om mig när jag inte kunde hålla tillbaka tårar tunga som sten. Jag hade inte klarat mig utan Tims kloka sms om att det bara är att rida ut stormen och Helenas varma famn igår efter tjejsittningen när jag grät hejdlöst innan vi gick in och dansade till I Give You The Morning. Jag undrar när det kommer gå över, när kommer jag sluta gråta på morgonen innan jag går upp, för att sedan fortsätta gråta i duschen och när kommer jag känna mig riktigt glad igen? När ska jag bli fridlyst? Alla säger att det kommer gå över, men det känns inte så. Därför hoppas jag att du kan släppa in någon, någon du vill dela med dig till. För din egen skull. Och jag som så hemskt gärna hade velat vara just den där någon.
Och jag minns dig när jag vaknar, som pilar mot min kropp. Här är tystnaden som skär, här är saknaden som lär. Och jag minns dig innan sömnen tar mig, små tistlar i mitt bröst. Och jag hoppas att du inte har det bra, jag vill att du ligger vaken som jag. Här är jag som trotsar alla nätter, här är jag som mot ödet förklarat krig. Så säg mig vad gör du ikväll? Luften är tung av allt som aldrig hänt. Vad är det för andra himlar som du hittat? Vem är det som tror sig kunna fylla min plats? Så säg mig sover du inatt? Luften är full av allt som aldrig sagts. Men jag sitter vid fönstret, för att få se livet fladdra förbi. Väck mig, släck mig, har du en gång släppt in mig är det där jag blir kvar. Väck mig, släck mig, du kan slåss och kan låtsas att du har ett val.
Vem är du att bestämma dessa murar? Vad gör egentligen en popsång hit eller dit? Jag räknar dagarna som skåror i min vägg, jag räknar avstånden i millimeter betong. Vad är det som gjort dig så ointaglig? Vem är du som från mig förklarat dig fri? Jag såg framtiden i stjärnorna inatt, små korn av ljus i oceaner av svart.
Det här var det näst sista jag skrev om honom. Det sista kanske ni får läsa en dag. Sedan dess har jag inte pratat med honom. Vi var på samma spelning en gång men han vände sig om och vill inte prata med mig. Nu har han en ny flickvän. Och jag hoppas innerligt, för hennes skull, att han tar hand om hennes hjärta bättre än vad han tog hand om mitt.
Den andra september 2011. Allt jag vill är att ha ett okomplicerat förhållande. Ett förhållande där två personer släpper varandra inpå livet, som litar på varandra och som har roligt med varandra. Ligger kvar lite extra på morgonen under täcket och låter händerna löpa över varandras kroppar. Men var det någonsin okomplicerat? Antagligen inte, men då gjorde det ingenting.
För jag har tänkt rätt länge nu att det gör ingenting om det gör lite ont i mitt hjärta bara jag får kyssa dina vackra läppar. Men jag tror jag har kommit till en punkt där jag inte står ut längre. Det är inte roligt längre när tillfällena som sticker hål i mitt hjärta är lika många som får det att slå extra hårt. Jag har tänkt nu i sommar och undrat hur många timmar av ont i hjärtat min kropp klarar. Och under Popaganda blev det bara för många. Jag började tänka att jag kanske blir lyckligare i slutändan om jag slutar ligga och kyssa dig där din axel blir till hals. För även hur ont det än gör nu så hoppas jag att det kommer bli bättre snart. Men nu gör det ont, för jag kan inte bara sluta älska någon. Men jag måste.
Jag lovade i mitt första inlägg att jag skulle ta med er på en resa. En resa om promenader hem i gryningen och kyssar jag aldrig kommer att börja. Och jag lovade att börja från början. Ni fick vara med lite i början. Nu ska ni få läsa slutet på han som gjorde mig mer illa än vad någon annan har gjort. Han som jag träffade en fredagsnatt i oktober 2010.
Allt jag kan tänka på under kvällen är men hjälp vad alla unga män blir snygga i frack! Det är bal i borgen och vi undersöker hur många som får plats under min klänning utan att det syns. Fyra personer under tre meter av omkrets. Vi dansar och jag måste röra mig så himla mycket för att det ens ska synas att jag dansar därunder den. Helt plötsligt är han där. Alldeles för stilig i sin frack med medaljer på. Mörkt snedkammat hår och snäll blick. Helt plötsligt kysser vi varandra och någon tar fram en iPhone och utbrister åh, ni är så fina ni ser ut som tagna ur en saga! Men det är vi ju inte. Det är första gången vi träffas. Vi går bort bakom ridån och enda gången som min klänning inte är i vägen är när jag sitter gränsle över honom. Hand i hand som hämtat ur en femtiotalsfilm går vi hem till honom. Balkläninngen lägger sig som en bakelse på golvet och hans händer stryker över mina vita stayups. Vi somnar inte förrän det har blivit gryning. Jag vaknar upp nästa morgon i hans trånga 90-säng och inser att jag inte har något ombyte med mig. Krångar på mig underkjolen och försöker att inte prassla med klänningen. När jag kommer ut är det en av de första vårdagarna och jag kämmer mig så himla lycklig. Det spelar ingen roll att alla människor vänder sig om och tittar på mig. Jag går en walk of shame genom hela stan i min finaste klänning. Jag skulle snarare kalla det walk of fame.
Kär. Ett himla fint ord. Den bästa känslan. Finns det något finare än att vara kär i någon? Jag tycker att det är finare än att älska någon. Jag älskar många. Min familj, mina vänner, min hund. Men jag är inte kär i någon. Och någon har nog aldrig sagt att den personen är kär i mig. Men älskad, det har jag varit. Jag vill känna den där känslan. Kär. På rikigt. Jag är trött på att låtsas och jag är trött på att spela spel och jag är trött på att inte känna. Nästa gång ska det vara på riktigt. Men hur vet jag att det är på rikigt? Jag har trott att det har varit på riktigt tre gånger. Totalt fyra år av mitt liv. Såklart kan jag inte veta när det är på riktigt. Jag kan ändra mig och den andra kan ändra sig. Men jag vet en sak. Och det är att jag är trött på att bara vara med någon för natten. För att nästa morgon inse att nej, han var ju inte så bra på att hångla som jag trodde. Jag är trött på att få sms klockan halv tre på morgonen vecka efter vecka bara för att han inte har hittat någon annan. Jag har haft den romatiserade bilden av att hångla på trånga dansgolv och gå hem på vingliga ben hand i hand tillsammans med någon annan. Men den romantiserade bilden är borta nu. Nu vill jag vara kär. Jag vill ha passion. Jag vill ha en attraktion så stark att inget kan övervinna den.
Oktober 2011. Jag har tråkigt en kväll och skickar ett sms till min bästa vän. Klockan är tio när hon kommer hem till mig och vi börjar genast att blanda drinkar. Spontanguntgångar som jag idag saknar så mycket eftersom hon bor i en annan stad. Vi pratar. Pratar som vi alltid gör. Om kärlek. Och jag säger att jag måste måste hitta någon ikväll. Jag måste komma över han som luktar så gott. Han som sårade mig. Han som jag inte kunde stanna kvar hos för att han inte kunde ta hand om mitt hjärta. Vi cyklar fort genom den ljumma höstkvällen. Nästan direkt när vi har kommit till klubben börjar vi prata med varandra. Han med röda lockar och blåa rådjusögon. Han kan vara det snyggaste jag har sett. Någonsin. Han är en smal och ganska blyg matematiker. Han röker blå Camel och frågar om jag vill ha. Nej, jag röker inte. Hans lukt är sådär speciell. En lukt jag aldrig har känt förut. Inte cigarettrök. Men något blandat med det. Det tar inte lång tid innan vi bestämmer oss för att gå hem till honom. Vi hånglar tills vi ramlar i ett skogsbryn. Vi hånglar i trapphuset. Mot väggarna. Tar oss upp för trappan med händerna mot varandras hud. När vi kommer in i hans lägenhet lägger vi oss i hans 90-säng. Han säger att vi kan väl ta det lite lugnt. Vi kan väl prata lite. Självklart säger jag. Han konstaterar att han inte har sett mig i skolan någon gång. Hur kan du veta det frågar jag. Vi kan ju ha sett varandra utan att ha lagt märket till varandra. Nej, säger han. För om jag ens hade sett dig en gång i skolan så hade du inte varit ensam ikväll. Om jag hade sett dig förut hade det redan varit vi vid det här laget. Han frågar vad jag ska göra imorgon. Jag ska tvätta så jag måste gå upp tidigt förklarar jag. Du kan få tvätta här utbrister han. Men hur ska det gå? Jag har ju mina kläder hemma. Men jag kan strunta i att tvätta så att jag kan vara här ett tag säger jag. Sounds like a plan säger han innan han ber mig att komma närmare. Men jag är ju nära säger jag. Ja, men inte tillräckligt säger han innan han drar mig närmare och luktar på mig. Sådärja, lägg din arm här över mig är det sista han säger innan han somnar med sina armar och sina ben runt mig.
Jag har krossat hjärtan och jag har fått mitt hjärta krossat. Det är som att det försvinner en lite bit varje gång. Små bitar av mitt hjärta som innehåller lite grann av vissa personer. Det är så olika. Ibland känns det som att jag har ett hjärta av ädeltitan och att det ibland är byggt av bomull. Nu har jag mött någon som ibland får mitt hjärta att slå dubbla slag. Jag har varit med om det förr. En sån där märklig attraktion som jag inte vet var jag ska göra av. Jag kan inte hjälpa det. Det är bara så med vissa personer som jag möter. Och jag önskar nästan att jag kunde fråga nu direkt vad hans avsikt är. Vill du bara ligga någon gång ibland eller vill du släppa in mig i ditt liv? Men nej, det kan jag inte göra. Inte än. Det är för tidigt. Jag har känt den här känslan förut. Och jag vet att när jag känner så här kan jag inte bara ligga med människan. Jag måste ha mer. Annars får det helt enkelt vara.
Från min dagbok, 22 november 2010. Vi pratade hela vägen hem till mig, och jag tänkte att det var så lätt att prata med honom. Allt var jättemysigt. Han höll om mig hela natten och på lördagen lyssnade vi på musik och pratade. Och hade tandborst-battle såklart. Det visade sig att han också skulle se Håkan Hellström, precis som jag och min bästa vän på lördagskvällen. Men han hade inte någon att gå med. Så han undrade om han fick gå med oss. Självklart fick han det Vi möttes upp utanför arenan, och vilken spelning! Håkan Hellström var lika underbar som alltid. Och det var magiskt att vara där med honom. Vi höll handen i princip hela spelningen och i de finaste låtarna kysstes vi. Perfektion.
Den 19 november 2010. Precis innan bandet skulle börja spela. Vi ser varandra på några meters avstånd, du kommer mot mig, vi ler mot varandra. Jag vet inte vad jag ska göra. Du går förbi, men ställer dig inte alls långt ifrån mig. Så börjar spelningen, en underbar spelning. Våra ögon möts varandra mellan låtarna. Vi rör oss närmare varandra. Till slut står vi så nära varandra, så nära att jag kan känna dig andas. Jag vågar inte andas. Du står ju bakom mig. Du tar tag i min hand och jag ryser i hela kroppen när du luktar mig i nacken. Kyssen i sista låten är magisk. Vi går hem till mig hand i hand i höstnatten. Jag vet inte ens vad du heter. Men det känns bara rätt. Och sen den höstnatten har det varit vi två.
November 2010 i skolan. Jag har mina nya, ännu skavsårshårda docs på mig och tighta, svarta jeans. En vit tshirt och jag är på väg ut från mitt klassrum. Plötsligt ser jag dig i korridoren. Du har rast från en föreläsning och jag måste skynda till ett möte. Jag blir alldeles överumplad när jag ser dig. Vet inte vart jag ska titta. Så jag tittar ner i golvet och skyndar iväg. Nu vet jag i alla fall vad du pluggar. Men fortfarande inte vad du heter eller om vi kommer ses att igen.
Det var en oktobernatt 2010 som allt började. Jag hade ju bestämt mig för att inte vara tillsammans med någon. Jag ville kyssa olika unga vackra unga män varje kväll. Jag ville upptäcka den nya stad jag fylttat till. Jag ville njuta av att kunna gå hem med vem jag ville utan att mamma eller pappa envist undrade var jag hade sovit. Men så helt plötslig var du där. Bredvid mig på dansgolvet. Jag hade femton centimeter höga klackar på mig och du var tio centimeter kortare än mig då. Någon av mina vänner knuffar in mig i dig och helt plötsligt börjar vi kyssas. Jag är inte van att böja mig ner men jag bryr mig inte så mycket om det. Du trycker upp mig mot pelaren som finns mitt på dansgolvet. Det är som om alla andra försvinner och det bara är du och jag där. Sen ska jag säga hejdå till min vän och efter det är du borta. Jag får höra sen av en annan vän att du hade letat efter mig. Men kommer vi att ses igen?
Jag kommer att skriva om kärlek. Inte för att jag kan mycket om det. Men för att det är det finaste som finns. Även när mitt hjärta är krossat i tusen bitar. Jag kommer att skriva om fina pojkar med rödlätt hår. Fina unga män med blåa rådjursögon. Jag kommer att skriva om kyssar jag aldrig kommer att glömma. Om att bli upphånglad mot väggar. Om att smita iväg till ett tornrum vägg i vägg med dansgolvet tillsammans en ung, ariskt blond man och glömma alla andra för en stund. Jag kommer att skriva om promenader hem i gryningen. Men för att skriva om allt detta måste jag ta allt från början. Allt började en fredagsnatt i oktober 2010.
