love, music, wine and revolution

Kär. Ett himla fint ord. Den bästa känslan. Finns det något finare än att vara kär i någon? Jag tycker att det är finare än att älska någon. Jag älskar många. Min familj, mina vänner, min hund. Men jag är inte kär i någon. Och någon har nog aldrig sagt att den personen är kär i mig. Men älskad, det har jag varit. Jag vill känna den där känslan. Kär. På rikigt. Jag är trött på att låtsas och jag är trött på att spela spel och jag är trött på att inte känna. Nästa gång ska det vara på riktigt. Men hur vet jag att det är på rikigt? Jag har trott att det har varit på riktigt tre gånger. Totalt fyra år av mitt liv. Såklart kan jag inte veta när det är på riktigt. Jag kan ändra mig och den andra kan ändra sig. Men jag vet en sak. Och det är att jag är trött på att bara vara med någon för natten. För att nästa morgon inse att nej, han var ju inte så bra på att hångla som jag trodde. Jag är trött på att få sms klockan halv tre på morgonen vecka efter vecka bara för att han inte har hittat någon annan. Jag har haft den romatiserade bilden av att hångla på trånga dansgolv och gå hem på vingliga ben hand i hand tillsammans med någon annan. Men den romantiserade bilden är borta nu. Nu vill jag vara kär. Jag vill ha passion. Jag vill ha en attraktion så stark att inget kan övervinna den.